"Mamma. Jag har rest i tiden."

LÄSVÄRT! LÄSVÄRT! LÄSVÄRT! LÄSVÄRT!

Okej, nu ska jag skriva om min otroligt spännande (enligt mig) dröm som jag drömde! :o

Det börjar med att jag vaknar upp i en okänd säng, men jag känner igen mig.. Sängen jag sovit i är längst korsidan på rummet och på andra kortsidan av rummet är det ett stor fönster som lyser upp rummet. Det är ett barnrum. Jag har varit där förut, men för länge sen?..

Det kommer in två pojkar i rummet. Dom är drygt tio år. Dom är lika gammal som mig, och jag har blivit fem år yngre? Jag frågar vars jag är, men de vägrar säga. De drar med mig för att leka med dom, men jag vill inte. jag vill bara hem. Dom svarar inte vars vi är då jag frågar dom. Dom svara bara dryga svar som t.ex "hos din mamma! hahaha". Sen börjar dom ljuga om att dom bor i värmland. Jag kollar upp de på datorn och dom ljuger bara för mig. Undermedvetet visste jag att jag var i Piteå?.. undermedvetet visste jag också att året var 2006? hah

Dom drar med mig till en skateboardpark där det är ungefär 5 cm högt med vatten på hela golvet. Jag harjätte tråkigt under hela tiden som jag är där och vill bara hem. Och jag kan inte släppa tanken med att jag är så liten och att jag har upplevt just den här dagen för fem år sedan.. men då ville jag förstås leka med dom.

Då vi kommer hem tjatar jag om att  få åka hem och jag blir bara ledsen och jag börjar gråta.. Jag börjar leta efter min mobil, killarna försöker stoppa mig men jag börjar vifta med armarna och sliter mg loss. Jag sliter i alla deras soffkuddar och i all hast puttar omkull en kruka. Jag kan inte se ordenligt för alla tårarna i ögonen.

Deras pappa för snäll mot mig och ger mig min mobil som han hittat. Jag är ändå sur på honom för att jag är där.

Jag ringer mamma och vill att hon ska komma och hämta mig. Hon frågar vad jag gör där och jag kommer på mig själv med att svara "jag följde några killar hem från badhuset igår".
"Pappa kommer och hämtar dig." Åh. Det var så skönt att höra dom standardorden.. Jag var så glad att höra dom.

Pappa kommer dit för att hämta mig. Bilden är full. Min moster, mormor och kusin sitter också i bilen. Men precis innan jag sätter mig i bilen så ångrar jag mig. Jag är jätte ledsen och rädd för att det är någon som luras med mig igen så jag börjar gråta, backar och skriker "tänk om ni försöker lura mig och röva bort mig! ni kan vara vem som helst!"

Det är min moster Susanne som sitter närmast bildörren och hon ser beviket på mig och slämmer igen dörren och dom kör iväg med en rivstart. Jag börjar genast storlipa och jag håller det inte, snarare skriker mitt gråt så högt som jag kan och försöker visa hur ledsen och liten jag känner mig. Där dom lämnade mig var ungefär vid Skogså korsningen. Fast då bodde vi i Svartbäcken så dom åkte förbi korningen, och jag visste vars dom skulle.

Jag blev glad av att jag var bara vid Skogså, så långt är det faktiskt inte att gå.

Då jag kommer hem innanför dörren var jag bara tvungen att prata med mamma direkt.

"Mamma. Jag har rest i tiden."
"Jag vet.."
"Gör du?.."
"Ja. Dom som du var hos.. Deras pappa.."
"Är det.. min biologiska pappa?.."
"Ja."

Då jag tänkte efter verkade hon så glad, och hon kramade honom lite väl länge då dom träffades..

"Varje gång då jag ser honom.. så känner jag.."
"Vad?"
"Att jag bara vill gå hem med honom."

Hon satt hela tiden och tittade ner i bordet då jag pratade med henne. Hon höll på med sina keramikstatyer och hon hade inte sneglt på mig en enda gång sen jag kom hem.

"Varför är inte du med honom då?"
"Jag kan inte svika din far.. Han skulle bli så förkrossad." (min pappa irl)

Jag satt och såg på henne. Jag förstod henne. Men, det var så hemskt.. Jag som älskar min pappa mer över allt annat, är inte min pappa. Nu är min far en helt främmande - för mig - man.
Jag blev tårögd bara då jag tänkte på det.

I drömmen var inte Tim min bror. Jag hade aldrig haft honom dom bror, men jag hade istället 4 andra syskon. Jag hade ju då levt med dom hela livet och nu då jag hade rest tillbaka i tiden hade ju givetvist och dom blivit 5 år yngre. Jag sa till dom hur dom var i framtiden. Vi stod i vår smala korridor. Jag och mamma stod framför dom och dom stod nyfiket och väntade flitit för att få veta sin framtid.

Jag pekade på dom en efter en. En av dom sa jag skulle bli så rädd om va folk skulle tycka om sina komplex hon hade. En av hennes flera komplex var för hennes små bröst. Jag sa att hon var för upptagen i vad andra tyckte om henne, då de egentligen aldrig ens hade lagt en tanke på att hon skulle vara annorlunda..
Men eftersom hon blev så liten i själen och så sårbar stack hon ut i mängden och hon försökte att inte synas längre. Hon började sminka och klä sig i svart och skulle snart lägga alla sina pengar hon hade på inplantat istället för sin utbildning..
Hon hade knytit igen sin kofta då jag började prata med henne, men nu öppnade hon den och brydde sig inte om de. Från den stunden skulle hon aldrig mer bry sig i vad andra tyckte om henne.

Jag sa till två av mina syskon att dom skulle bli goth och punkare, fast än de inte tyckte om musikstilen. De hade bara försökt anpassat sig till sitt kompis gäng och de gick runt och gjorde illegala saker och blivit haffad av polisen ett flertal gånger. De vart inte glada då de fick veta de, och ville redan nu ändra på sig. Aldrig falla för grupptrycket.

Och mitt sista syskon, Josefin. Jag pekade på henne och sa "Du kommer bli helt dum i huvudet. Spela dum och ligga runt. Tappa alla dina närmaste kompisar och bara ha en massa kk's och fake kompisar som bara utnyttjar dig, pratar skit bakom din rygg och sparka på dig så fort de får en chans."
Självfallet blev hon ledsen. Och även hon skulle förhindra sin framtid.


"Det är ju fint att du hjälper dom att inte bli avskum, men nu kommer inte ditt liv bli likadant som det var."