"Hej kära dag-bok! 9/7-05"

Idag satt jag och läste igenom min gamla dagbok.
Min andra dagbok om man ska vara exakt.
 
Den är ljusblå i plast med "vaddering" eller hur man ska beskriva det.
På omslaget är det två gula nallar som kämpar sig i motvind.

Nu slog det mig att det var faktiskt ett ganska fint budskap.

Det fick mig att tänka på hur kul det är för mig att läsa dom här gamla meddelandena till mig själv och mina dåvarande nära vänner om hur jag önskar att vi aldrig säger adjö för gott, om hur sorgligt det egentligen skulle vara.
 

Hur lätt allting var och vad man tyckte var ett sådant stort problem då.
90% av dagboken handlar om hur jag frågat killar om vem dom är kär i.
Hur jag funderade över ack, tänk om det är två personer somom skriver kärleksbrev till mig, vad gör jag då?

Så mycket problemhade jag. 
Då.
 

Något som dock än förbryllar mig är människor som nästan dagligen besöker min blogg än? 
Under90 dagar finns det toppar med som mest unika besökar: 5.
Haha vem fan är ni 5 personer?

1 av dom måste då iallafall vara mig själv. Men ni andra 4?

Sen måste jag bara förundras över hur många av mina inlägg här på bloggen som består i grund och botten av "ojoj nu har jag inte skrivit på länge, ska nog börja blogga igen"

Så, jag har lärt mig att jag aldrig ska lova något mer, haha! 
sry u 4 guys.
funny cuz it's true.



Men likförbannat är det alltid lika kul att gå tillbaka och läsa gamla tråkiga inlägg om vad jag gjorde den där dagen i mars 2015. För att det är kul att minnas. 
Gud förbjude om man skulle tappa minnet.

Idag har jag inte varit produktiv, alls.
Jag tycker om dagarna här imellan där jag är själv hemma och inte kan göra ett, ursäkta språker, JÄVLA SKIT
dagens agenda lyder: sov till kl 12. någon som skulle köpa en mörkläggningsgardin via boden köp byt och sälj stod i min hall och ropade hallå. 
Jag undrar hur länge hon stod där.
Stannade uppe som allt för många nätter för länge och laddade ner motivations appar till träning och självklart kl 2 på natten är då man vill starta sitt nya liv, varje natt.
Icket. Jag tränade icket. Men jag fick Cecilia att träna. Vilket fick mig att må lite mer dåligt av mig själv så jag åt en skål med glass och oboy.
Perfect.
Peta fingret i munnen på Holger och undra fan hans tunga gjorde i gommen.
Klippte mina toppar.
Gjorde en huskur på att bleka mina tänder.
Och redigerade min kropp snygg i återigen en ny app jag laddade ner natten före.

Det kändes lite bättre.
But still.

Nu ligger Ludvig i soffan och somnat, snarkar, som vanligt. Men jag är avundsjuk på hans förmåga att kunna somna mitt i en mening, det ger jag han cred för. 


Och om inget annat så får jag åldersnojja över att jag är 20 år gammal.
Jag bor i hus.
Jag jobbar.
Jag gör viktiga samtal och försöker leka vuxen med att skriva CV och försöka få mig attraktiv för arbetsgivare.
Jag är inte nog vuxen för att kunna ta mig ut och vara nyttig,
eller äta en ordentlig middag.
Inte heller nog stor för att köra bil än för att jag undviker helst faktorn över att plugga till att köra bil.
Jag vill inte växa upp.
 
Jag vill inte heller att mina vänner ska växa upp.
Jag vill sitta på bibblo och skratta tills jag gråter för att vi gör pruttljud åt tanterna brevid som böjer sig efter böcker.
Eller undra vad fan som finns i rummet med bara ett fönster? 
Ett till fönster.
 
 

Varje kväll när jag tänker vill jag vara liten.
Men samtidigt varje morgon jag stiger upp för jobbet känner jag mig lite viktig och behövlig.
Stolt när jag går från mitt jobb och känna att jag tjänar in mina timmar.
Timmar av mitt liv som jag säljer till arbetsgivare, för att kunna försörja mig själv.

Och samtidigt har jag inte en krona över till sparande för att göra någonting kul.
Och sämst på att löneförhandla så jag nöjer mig med det jag får.
 
 
Typiskt.
 
 
Och samtidigt som dagen går och de underbara grannarna jag har får de mig att längta vansinnigt mycket till alla deras planer och min sambos planer, om att skaffa getter till sommaren.
För att på torsdag nästa vecka åker vi på påsklov i till Strömsund för att träffa saknade Johan och hans nya tjej Emma.


10 år sen jag var 10, som gått så jävla fort
10 år tills jag är 30. Vars är jag då jag läser detta?
 
 
 
Tacka fan för jag bara har 4 besökare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Design By Tasnim
RSS 2.0