PA - bästa jobbet hitils

Herregud jag hade nästan glömt hur svårt jag haft för att kunna sätta rubriker på inlägg

The struggle is real.

Jag ska inte ge er några förhoppningar nu,
Men
Jag laddade faktiskt ner blogg.se appen nu.


I förra inlägget blev det lite popup grejer
Min dator är sjuk
Den har virus
Men det har också min telefon.
Så om ni får några sms där det står hej och ett smeknamn som bara jag använder till er
Så är det jag som skickar virus. 

Så var inte så dum som jag uppenbarligen var med att öppna detta.
För då kan det hända att ni skickar obehagliga sms till folk som ni döpt till kanske "john kattstrypare" eller "gurk pappa"

Vem vet.
Men.
Det är väl bäst att vara ärlig kanske.


Varför personlig assistent är det bästa jobbet  som finns, för mig
Är för att det är mer som att komma hem till någon som kommer att bli din vän, som du kommer att lära känna och förhoppningsvis komma mycket bra överens med. Det kommer inte längre kännas som att du går till jobbet. Tiden kommer att flyga förbi och sen i slutet av månaden får du pengar för att du varit hem till din vän och hjälpt till med de saker som hen inte klarar av att göra själv.
Föreställ dig själv att råka ut för en olycka eller få en svår sjukdom som är livshotande.

Du har aldrig sett dig själv som handikappad. Du kanske till och med inte sett åt den personens håll eller gett ett leende på stan för att du är rädd för att personen ska känna sig utstirrad.

Det är sant att man kollar mer på någon som sticker ut och sitter i en rullstol. Det har jag märkt själv. Vill dom att jag ska titta på dom eller ej? Ska jag vända ryggen till?

Det handlar i grund och botten mycket om normer. Det låter klyschigt men, hur hade du själv velat bli bemött? Oavsett om du sitter i en stol med hjul eller ej.

Jag hade velat få mer leenden. Jag menar,
Bara jag säger hej till en tant jag möter på gångbanan och dom ler tillbaka och hälsar gör gott. Både för henne och för mig.


Nu känns det som jag snöa in mig lite här på en grej. Fick mig att tänka på ett väääldigt tidigt inlägg jag skrev för herrans många år sen där jag frågade ifall jag ska krama någon på skolan jag möter eller ej. 

Herregud vad jag kramades förr.
Nu kramas jag inte lika mycket. Jag tror de beror på min respekt till andra, hur de hade velat bli benött,
Det vet jag inte.



Men på tal om potatisar 
Det är också ett mycket fint jobb för efter att jag hade läst min dagbok från 2005 blev jag lite ledsen över en sida.
Just en specifik sak som legat kvar i mig.

Första gången jag kände mig annorlunda.
På ett dåligt sätt.

Jag är uppvuxen som ni många kanske vet i Skogså. På min skola gick det 28 personer från 6års till 6an.
Alla kände alla. Det fanns inga fördomar för man kände människan.
Man visste redan.

Men när jag då skaffade, de o så saknade, MSN hittade jag en kille jag tyckte väldigt mycket om via Hamsterpaj. Vid namn David.
David lades till på min msn och vi pratade.

Man fick följa i min dagbok historien om denne David. 
Från första kontakt, till att David såg min vän, till att David fick intresse för henne, blockade mig och det inte längre var jag som var intressant.

Vilket jag nu började fundera på haha vi såg fan likadana ut då.

Men under denna tid skrev jag i min lilla blåa bok att jag samlade mod för att fråga denne David imorgon ifall han tyckte om mig lika mycket även fast jag hade Diabetes.





Låter mig själv få det där att sjunka in lite.





Jag kände mig inte annorlunda tills de att andra ärliga barn i min omgivning hade fördomar och inte förståelse eller vetskap om vad Diabetes innebar.
Och det har jag än idag.
Av vuxna mest.


Jag hade accepterat de faktum att jag stack ut, lite grann.
Jag mådde lite sämre över min diagnos när jag var yngre men
Jag var ett barn.

Alla Diabetiker behandlas nog lite till och från som ett barn när jag tänker efter. Det är alla som är rädd om en som vill en väl, verkligen.
Men.


Okej det jag vill komma till egentligen är nog att vi får veta för lite om sjukdomar i skolan. Ingenting alls faktiskt. Om man inte senare i livet väljer att plugga vård. 

Vi har alla någon i vår omgivning som har någon form av diagnos. Vissa syns, vissa inte.

Men med dom som dagligen lever med risken att dö vilken minut som helst är detta en fara.
Fara av okunskapen hos alla runt omkring oss.



Det går att beställa halsband för flera hundra kronor som säger vilken sjukdom du har ifall det händer någonting.
Jag hade ett som barn men det är tyvärr försvunnet. Idag vill jag ha ett nytt.

Men även om jag bär mitt halsband känner jag mig inte trygg. Hur vet jag att den som en dag hittar mig avsvimmad ser mitt halsband? Hur vet jag att denna person inte bara antar att jag fått mig ett glas vin för mycket och somnat? 

Men något som skrämmer mig mer är dom som hört lite om just sjukdomen Diabetes och säger "men om du är låg och svimmar, visst ska man ge dig insulin då?"

Om det är någon som undrar över svaret på denna fruktansvärt vanliga, ovetande, skrämmande fråga är svaret: NEJ. FÖR GUDS SKULL, NEJ. 

Då dödar du mig, det garanterar jag dig.






Jag måste ha någon mer diagnos som än är odiagnoserad då jag inte kan hålla en röd tråd.





För att få det lite mer sammanfattat det hela
Att jobba för någon som fått en eller flera diagnoser är inte på någon som helst grad skrämmande. Du är precis som personen som kanske inte kan gå.
Hen kanske är en bättre personen än dig till och med.
Det beror helt på.

Beror på vilken människa du möter. Men ge alla en, kanske till och med två chanser.


Och ändra skolsystemet. Mer allmänbildning till alla och mindre vetskap hur man räknar ut arean på ett blåbär eller om kalle har 50 bullar och äter 43, vad har han då? 

Diabetes. Han har Diabetes.

Skämt åsido, det har han inte alls. Eller kanske lite lågt blodsocker.


Någon dag ska jag berätta lite mer om Diabetes för er. Det är trots allt det jag levt med mer än halva livet och det enda jag är bra på att skriva uppsatser om ifall det är någon som ber mig skriva en.

Jag har även tagit kontakt med Diabetesförbundet här i Boden
Ja, jag vet att de åker ut till skolor och förklarar lite för barnen vad de handlar om, men jag menar mer undervisning om sjukdomar i helhet, inte bara Diabetes.
Och sagt mig frivilligt att följa med dom ut till skolorna för att berätta mer och bryta fördomar, för dom kan rädda liv en dag.




Nu är klockan två på natten igen och jag tror att jag behöver mer dagböcker i mitt liv. 

Här har ni en bild på hur liten jag var när jag diagnoserades med "sockersjukan"
Jag kallade den så för jag kom aldrig ihåg vad den hette. Det var även efter de som jag fick mig min bästa vän, Kurre aka Kurt. Min tröst-kompis.

Det var på den tiden man fortfarande använde nattlinne dessutom. Den tiden det bara stod "Mjölk" på kartongen, då freestyle var hippt. Innan mp3.

Kommentarer
Postat av: Emelie Hedberg

Hann inte riktigt läsa ordentligt tidigare idag. Du är väldigt duktig på att skriva. :)

2015-03-26 @ 22:40:04
URL: http://guldglitter.blogg.se/
Postat av: Emelie Hedberg

Hann inte riktigt läsa ordentligt tidigare idag. Du är väldigt duktig på att skriva. :)

Svar: Tack Emelie! vad snällt av dig! :)
Tina Blom

2015-03-26 @ 22:40:04
URL: http://guldglitter.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Design By Tasnim
RSS 2.0